Web 2.0 i vardagen?

Det här inlägget skulle bli flashigt med filmer och sådant, men tekniken (!) hindrade mig. Och således blir alltså även detta inlägg en text ganska typisk för mig. Lång och pratig! Men håll till godo, det kan säkert vara värt att läsa ändå.

Man kan hävda att tekniken inte rör en. Man kan till och med, och med viss rätt, hävda att tekniken inte rör våra elever eller deltagare. Det är kanske så. Nu. För några.

På tidigt nittiotal skaffade min dåvarande pojkvän en mobiltelefon för att vi skulle kunna ringa när vi var i sommarstugan. Vi packade ner åbäket i bagageluckan. Det fanns inte på kartan att vi i dag, knappt 20 år senare, skulle ha minst en per skalle. Och att den till och med för många inte enbart är en telefon, utan också en kalender, dator, album och mycket mer. Och om någon hade sagt till mig att jag skulle tycka att det var viktigt hur min mobiltelefon såg ut och lät när den ringde, hade jag säkert slutat lyssna långt innan informationen gått fram.

Nu kan man också hävda att man egentligen inte behöver mobiltelefonen, man kanske inte ens har någon. För jag vet att det faktiskt går att leva alldeles utmärkt utan mobilen. Nu. För några.

Ändå, för de allra, allra flesta är mobiltelefonen en högst vardaglig pryl som alltid är med. För några av oss, är den nästan att likställa med en partner och för andra, lite mer sansade, är den ett praktiskt verktyg. Och tro mig, så är det med datorn också. Inte kanske lika många använder datorn i alla vardagliga situationer. För många är den fortfarande ett arbetsredskap. Men med symbiosen av telefon och datorn och med möjligheten att låta informationen strömma till en själv istället för att söka efter den själv, är det inte längre en avlägsen framtid vi pratar om. Det är nu. För väldigt många och för allt fler.

Därmed inte sagt att alla behöver allt. Och definitivt inte att detta är det enda vi behöver. Men det är ett faktum, tekniken finns i våra liv och det gäller att umgås med den, inte konkurrera med den.