Web 2.0 i vardagen?

Det här inlägget skulle bli flashigt med filmer och sådant, men tekniken (!) hindrade mig. Och således blir alltså även detta inlägg en text ganska typisk för mig. Lång och pratig! Men håll till godo, det kan säkert vara värt att läsa ändå.

Man kan hävda att tekniken inte rör en. Man kan till och med, och med viss rätt, hävda att tekniken inte rör våra elever eller deltagare. Det är kanske så. Nu. För några.

På tidigt nittiotal skaffade min dåvarande pojkvän en mobiltelefon för att vi skulle kunna ringa när vi var i sommarstugan. Vi packade ner åbäket i bagageluckan. Det fanns inte på kartan att vi i dag, knappt 20 år senare, skulle ha minst en per skalle. Och att den till och med för många inte enbart är en telefon, utan också en kalender, dator, album och mycket mer. Och om någon hade sagt till mig att jag skulle tycka att det var viktigt hur min mobiltelefon såg ut och lät när den ringde, hade jag säkert slutat lyssna långt innan informationen gått fram.

Nu kan man också hävda att man egentligen inte behöver mobiltelefonen, man kanske inte ens har någon. För jag vet att det faktiskt går att leva alldeles utmärkt utan mobilen. Nu. För några.

Ändå, för de allra, allra flesta är mobiltelefonen en högst vardaglig pryl som alltid är med. För några av oss, är den nästan att likställa med en partner och för andra, lite mer sansade, är den ett praktiskt verktyg. Och tro mig, så är det med datorn också. Inte kanske lika många använder datorn i alla vardagliga situationer. För många är den fortfarande ett arbetsredskap. Men med symbiosen av telefon och datorn och med möjligheten att låta informationen strömma till en själv istället för att söka efter den själv, är det inte längre en avlägsen framtid vi pratar om. Det är nu. För väldigt många och för allt fler.

Därmed inte sagt att alla behöver allt. Och definitivt inte att detta är det enda vi behöver. Men det är ett faktum, tekniken finns i våra liv och det gäller att umgås med den, inte konkurrera med den.

Pedagogiskt mervärde

Oj, vad det snurrar runt i huvudet efter denna dag av spännande och inspirerande IKT. Jag har lagt mina anteckningar åt sidan och tänker återkomma till dem, lite i taget, fram till nästa träff. I dag blir det bara ett par reflektioner direkt ur minnet.

Först blev jag förvånad över hur många som köpt in Fronter. Om fler visste det, kanske det skulle vara lättare att börja använda plattformen?

Men det jag bär med mig mest av dagen är att jag känner mig som ett barn. Dels är det ivern, lusten att testa allt jag sett i dag. Dels är det känslan av att ju mer jag lär mig desto mindre kunnig känner jag mig. Hur ska jag kunna sortera i flödet? Jag påminns om ett citat ur Gamla tanter lägger inte ägg:

Jesus var tvungen att gå på vattnet eftersom motorbåten inte var uppfunnen på den tiden och eftersom han inte hade några simfötter. Motorn uppfanns av en som hette Bell. Han hade ett äpple på huvudet. MAJKEN 7 ÅR

Att kunna saker betyder inte att man förstår dem. Och ännu mindre har kunskap nog för att använda dem på rätt sätt. Och det är det som har fastnat mest i dag. Allt nytt man tillför vad gäller teknik måste ha ett pedagogiskt mervärde. Det måste generera en vinst för eleverna. Aldrig teknik för sakens skull. Eller ännu värre, teknik bara för att jag tycker att det är roligt. Den risken finns ju; att det redan har hänt och kanske händer igen. Men från och med nu ska jag påminna mig själv om det mycket enkla - all utveckling måste göras med elevernas lärande i fokus.

Hur ofta måste jag gå på kurs för att komma ihåg det?

Hur många plattformar har köpts in för att imponera på politiker?

Mitt första blogginlägg!

På måndag ska jag börja en kurs som heter Verktyg för lärande. I den ingår bland annat att blogga. Så det gör jag nu. Jag räknar med att jag skriver mitt nästa inlägg på måndag!